Jag läste precis att Julio lglesias sagt att "passion is my DNA",det är ju sådant jag önskar att jag kan säga senare i livet.

Mitt liv som förövrigt inte alls handlar om Julio lglesias varken nu eller senare,men om jag skulle sammanfatta de senaste dagarna av hårt arbete,som jag borde ägnat mig åt,så kan man ta bort orden hårt och arbete.

De senaste dagarna räcker.

Kan i och för sig uppskatta bilden av mig själv som någon som tar sig samman i sista sekunden och producerar något storslaget.

Som i slutet av en film där huvudpersonen under ett musikpotpurri gör allt den borde gjort den första timmen och de tio minuterna,men istället rev ner alla saker på kalasbordet,alienerade sig med hela sin omgivning.

Sedan knyts säcken ihop och allt blir bra,man får tillbaka den man älskar och slarvat bort,man vinner danstävlingen och allt avslutas med att man får se en glimt av framtiden.

Ofattbar lycka.

(men jag ska inte ljuga,jag är mycket förtjust i Julio lglesias,blandannat)