Viktigt meddelande!
Det verkar ju skett ett allvarligt missförstånd,flera människor har beklagat att mitt möte med Åsa Grennvall var en besvikelse.
Senast idag frågade min mamma hur det kändes,om jag var ledsen.
Men detta var ju inte allvarsamt menat.
Det var ju underbart att få möta Åsa Grennvall förstår ni väl,jag blev jätteglad,på riktigt!
Jag älskar Åsa Grennvall mer än innan jag träffade henne,så kände jag och känner fortfarande.
Älskar platoniskt och städat då,så inga mer missförstånd uppstår!
allt överblivet
Är hemma nu,känner olika känslor,var tvungen att äta överbliven födelsedagstårta till middag,och nu blöder mina ögon när jag läser posten,herregud så deprimerande!
Får ta ett bad och tänka på det imorgon.
Dock verkar det som att den Svarta kungen har anlänt från Kina,så jag kommer nu maximera min framgång med sådär 1000 procent.
Nu behöver jag bara en apa.
Människor som dricker Yogi te.
Är hemma hos Bethany nu,som inte helt oväntat är en Yogi te entusiast,och det vet man ju vad det betyder.
Jag rördes av mig själv när jag såg att hon sparat en bild jag ritade till henne kanske precis efter vårt första möte,för väldigt länge sedan.
Jag är den med rött hår.
Fri kärlek
Läser just i detta nu Fri kärlek av Julia Thorell,en bok jag ska tala med Julia om på Söndag,på Stockholms internationella seriefestival,i Stockholm då,klockan 15.00 tror jag någonstans på Kulturhuset.
På eller i.
Jag tyckte mycket om Juni,hennes förra bok,ska snart berätta,kanske efter Söndag vad jag tyckte om Fri kärlek,vill ju inte förstöra överraskningen för Julia!
Äntligen avbildad av Maria Kask!
Kunde inte få en bättre present någonsin.
Tack!!
Detta händer på Årets viktigaste dag
Tre serieskapare träffas och pratar om sin nya boksläpp.
Hanna Gustavsson (Nattbarn, Galago)
Julia Thorell (Fri kärlek, Kartago)
Linda Spåman (Brf. Ensamheten, Kolik)
Moderator för denna magiska afton är Bitte Andersson.
När: 24 april 19:00
Var: Aspuddens bokhandel, Hägerstensvägen 130, i Stockholm
Hur: Inträde 40 kr. Förköp endast i bokhandeln.
Herregud så vackert!
Alltså jag brukar ju inte lägga upp sådant jag inte gjort själv här men när någon tänker på mig i Malmö så måste jag!
Tack så mycket Eva!!!
Förtjusande Eva Björkstrand
lmorse mötte jag Eva Björkstrand,vi har ju aldrig träffats innan,jag har bara hört talas om den här kvinnan som tydligen tecknar serier.Fast nu är vi vänner tror jag,titta här på hennes helt anmärkningsvärt vackra hemsida,och så kan ni räkna dagarna tills jag och Eva ska träffas igen,på bokmässan.
http://www.evabjorkstrand.com
Jag längtar.
katastrofer
klockan
Vaknade helt förberedd på det värsta,det var jag inte igår,blev överraskad,tagen på sängen,men i dag kan inget överraska mig,är helt öppen för vad som helst.
Kom på att jag måste nog skaffa en klocka nu,har aldrig haft någon,känner det krymper mitt lebensraum eller vad det heter,men som en direkt bestraffning för att jag ska skärpa mig ska jag köpa en klocka.
Vilken sorts klocka är bäst?Jag tänker det bör vara som ett mentalt Cilice piskrapp varje gång jag undrar vad är klockan!
Börjar denna dag med att läsa om "flagellation" hamnade här
Flagellation of Christ
Vi säger så så länge.
pånyttfödd
Alla döva förlåt mig!
Jag vet inte om detta hedrar mig att berätta denna historia men jag kom att tänka på den igår när jag blev teckentolkad,och kände jag måste hitta den här hörapparaten som ni ser på bilden.
Jag deltog ju i ett panelsamtal om ja det som stod i det tidigare inlägget,tog ju inga kort,och jag var som sagt mycket exalterad över att det hela teckentolkades.
Mest för jag fann det hela surrealistiskt,absolut inte på något hånfullt sätt.
Jag är ju faktiskt oerhört tacksam över att mitt liv bjuder mig på så många intressanta möten med för mig främmande situationer och människor med helt andra tankar än mig själv.
Jag är alltså inte emot de andra med andra tankar,men jag umgås ju mest med människor med exakt samma tankar.
Och nu till detta då med de döva och blinda,jag brukar ju bara tänka på mig själv när jag skapar,skulle aldrig falla mig in att tänka på någon annan,eller att anpassa mitt arbete för att alla ska kunna ta del av det.
Är helt emot denna sorts tillgänglighet,jag tycker inte att kultur ska skapas på detta sätt.
Men sådant kan man ju kosta på sig att tycka tills man träffar någon på riktigt som inte har möjligheten att ta del av allt som jag tar för givet.
Så nu har jag bestämt att jag ska göra en ljudbok!
För alla blinda som vill läsa BRF:Ensamheten.
Generositeten alltså!
Men nu till min historia med hörapparaten,jag var ju med i en dokusåpa som aldrig riktigt visades men var ett väldigt underhållande äventyr för mig trots det.
Dock tycker jag att det inte är något att tala om egentligen,har tänkt att rita en serieroman om det någon gång,då det var minst lika surrealistiskt som att bli teckentolkad.
Jag kanske kan flika in här att jag är bara riktigt lycklig när jag är i märkliga sammanhang,jag älskar allt som är konstigt.(med detta sagt kan jag även säga att bli teckentolkad inte var jättekonstigt)
l vilket fall,den här dokusåpan erbjöd på något sätt möjligheten att vara någon annan,någon som väckte sympati.
Och jag tänkte då att inget väcker sympati som en före detta Jehovas vittne som dessutom är lite döv,som inte heller sminkade sig som hade med sig en blommig garderob,ja ni hör ju.
Så jag ringde till en audionom för att låna en hörapparat,jag sa att det var till ett konstprojekt,kan inte säga vart för det slog mig att jag borde återlämnat hörapparaten för länge sedan,fast nu är ju detta en lyckosak så jag kan inte lämna tillbaka.
Det hela var mycket misslyckat för den första jag mötte på detta äventyr var en man som hade två hörapparater,och var före detta jehovas vittne,klädd i khaki.
Drabbades genast av dåligt samvete,men försökte vara en värdig döv i någon vecka eller två,ångrade mig också angående smink och garderob.
Detta var ju den korta versionen,jag försökte ju berätta denna historia igår fick ingen respons,och nu bjuder jag er på den.
l korta drag då.
Men jag är uppenbarligen både en lögnare och bedragare.
intolerans är mitt mellannamn.
Jag ska strax promenera ut för att gå på Textival,http://textival.se
Medverkar i ett samtal om att se och höra eller inte alls,det är vid sådana här tillfällen jag ifrågasätter mig själv.
Men påminner mig om att det hela teckentolkas och förstår mig själv,om endast för en kort sekund.
Det hela utspelar sig på Stora Teatern i Göteborg,idag!
Här är min programpunkt,en höjdpunkt alltså!!
Och jag ska erkänna att jag blev exalterad över ämnet,men jag kan ju berätta varför om det mer senare.
Se men inte höra — eller tvärt om
15.30–17.00
Vad berättelser säger och är uppbyggda av påverkar hur vi ser på världen. Men hur ser världen ut om du inte själv ser? Kulturföreningen Utopiaverkar för ett kulturliv som tillhör, skapas och formas av alla. De arbetar attityds– och platsförändrande för att överbrygga hinder. Här möter designern och Utopias projektledare Hanna Af Ekström konstnären Linda Spåman, filmaren Hanna Högstedt samt Ann Åkerberg kring frågor runt deras arbete med gestaltning inom text, bild och tal. » Programpunkten teckentolkas
15.30–17.00
Vad berättelser säger och är uppbyggda av påverkar hur vi ser på världen. Men hur ser världen ut om du inte själv ser? Kulturföreningen Utopiaverkar för ett kulturliv som tillhör, skapas och formas av alla. De arbetar attityds– och platsförändrande för att överbrygga hinder. Här möter designern och Utopias projektledare Hanna Af Ekström konstnären Linda Spåman, filmaren Hanna Högstedt samt Ann Åkerberg kring frågor runt deras arbete med gestaltning inom text, bild och tal. » Programpunkten teckentolkas
ofattbar lycka
Jag läste precis att Julio lglesias sagt att "passion is my DNA",det är ju sådant jag önskar att jag kan säga senare i livet.
Mitt liv som förövrigt inte alls handlar om Julio lglesias varken nu eller senare,men om jag skulle sammanfatta de senaste dagarna av hårt arbete,som jag borde ägnat mig åt,så kan man ta bort orden hårt och arbete.
De senaste dagarna räcker.
Kan i och för sig uppskatta bilden av mig själv som någon som tar sig samman i sista sekunden och producerar något storslaget.
Som i slutet av en film där huvudpersonen under ett musikpotpurri gör allt den borde gjort den första timmen och de tio minuterna,men istället rev ner alla saker på kalasbordet,alienerade sig med hela sin omgivning.
Sedan knyts säcken ihop och allt blir bra,man får tillbaka den man älskar och slarvat bort,man vinner danstävlingen och allt avslutas med att man får se en glimt av framtiden.
Ofattbar lycka.
(men jag ska inte ljuga,jag är mycket förtjust i Julio lglesias,blandannat)
Årets julklapp alla dagar på året!
Jag hade ju aldrig tänkt på att rita serier förrän 2005 då jag skulle göra mitt textila examensarbete på HDK,som inte blev godkänt,och jag upprörd åkte till Kanarieöarna och råkade rita Kötthuvudet,som sen blev mitt examensprojekt.
Mina opponenter på min examination var konstnären Ola Åstrand och förläggaren lngemar Bengtsson,den senare av dessa män talade om någon Åsa Grennvall.
Jag lyssnade naturligtvis inte då,och upptäckte inte själv Åsa Grennvall förrän några år senare.
Eller egentligen var det ju såhär att jag gjorde Kötthuvudet,och slutade på HDK,blev hemlös,bodde i en leksaksbutik,var på ett möte på Arbetsförmedlingen där man talade om synergier mellan andra konsthantverkare,och jag tappade hoppet om samhället.Eller att vilja vara en del av det.
Och var sedan därför med i en dokusåpa,som aldrig visades men den gjorde mig ekonomiskt fri ett längre tag,jag tänkte då att jag skulle utveckla mitt konstnärskap,fast gjorde ingenting alls förrän jag något år senare cyklade i högklackade skor och talade argt i mobiltelefon med en man,och fastnade med min cykel i ett spårvagnsspår vid Röda sten,föll och slog ut mina tänder.
Sen lämnade jag inte hemmet på flera månader,var Quasimodo,man skulle kanske tro att jag äntligen var extra kreativ då,men gjorde inget annat än att spegla mig och fotografera mig själv.
Började i KBT terapi,KBT terapeuten sa till mig att det var några saker jag absolut inte skulle göra,så gjorde jag det ändå,läste många böcker under denna tid,och det var här jag upptäckte Åsa Grennvalls författarskap.
Fast det var inget med Åsa Grennvall jag inte skulle göra,det sa hon aldrig något om.
Men jag skulle nog säga att ingen serieskapare har inspirerat mig mer,kanske till och med innan jag läst hennes böcker.
Och här kände jag plötsligt en längtan att göra den mörkaste boken någonsin,som också var en komedi,för det är ju det jag tycker jag arbetar med,komedi.
(Sedan mötte jag en annan fantastisk författare som heter Åsa Lantz,och sa till mig att skärpa mig och då gjorde jag det,fast det är en annan historia)
För ett tag sedan var det en journalist hemma hos mig som aldrig hade läst några serier någonsin,och inte då heller gjort den ljuvliga bekantskapen med Åsa Grennvall,jag kände herregud jag måste göra en insats för denna människa,jag måste ge henne en av mina favorit böcker någonsin Cynisk romantiker,som alla människor borde äga!
Här verkar man kunna köpa den!
http://www.ordfront.se/Bocker/SerieroIllustrerat/cyniskromantiker.aspx
l vilket fall till min närmast perversa glädje låg denna bok i min brevlåda idag!(vill göra många utropstecken men har förstått att det kan vara provocerande)
Från Åsa Grennvall då som jag beundrar,och vad är sensmoralen kanske ni undrar,och det är ju att Vilken tur att jag inte tog livet av mig i förra veckan!
Nej jag skulle aldrig ta livet av mig nuförtiden och rekommenderar ingen annan att göra det heller,man kan ju gå miste om underbara äventyr,och post.
Känner ju föresten en stark längtan att göra en bok om hur man blir lycklig för det vet jag ju allt om,som Kay Pollak.
Tack Göran!!
Jag älskar ju post och igår fick jag ett fantastiskt brev,faktiskt fick jag två brev,ofattbar glädje för en postälskare!!
Tack så mycket för innehåll!
orkar inte vara småskuren
Vem behöver bokstaven i?
Tinget i sig.
När jag ändå bjuder er till Brf:Ensamheten så måste jag ju passa på att bjuda er till det här,antologin jag medverkar i som man tydlien kommer få se för första gången Måndagen den11Mars,såhär står det i deras inbjudan:
Välkommen till boksläpp på Stora Teatern i Göteborg måndagen den 11/3! Det blir presentation av boken, uppläsningar, mingel med mera. Fri entré.
Tinget i sig är ett projekt initierat av Medicinhistoriska museet Göteborg. Nio konstnärer, forskare och författare blev i höstas inbjudna att välja ut ett föremål ur museets samlingar och förhålla sig till detta inom ramen för en antologi. Nu släpps boken "Tinget i sig - en antologi" där deltagarnas alster är publicerade. I anslutning till boksläppet öppnar utställningen "Tinget i sig" på museet, där de utvalda föremålen visas och antologin fungerar som utställningskatalog.
Tinget i sig är ett projekt initierat av Medicinhistoriska museet Göteborg. Nio konstnärer, forskare och författare blev i höstas inbjudna att välja ut ett föremål ur museets samlingar och förhålla sig till detta inom ramen för en antologi. Nu släpps boken "Tinget i sig - en antologi" där deltagarnas alster är publicerade. I anslutning till boksläppet öppnar utställningen "Tinget i sig" på museet, där de utvalda föremålen visas och antologin fungerar som utställningskatalog.
Nu hade jag ju kanske valt en annan bild ovanför att presentera det här,typ en på mig själv,men jag anpassar mig såklart.
Faktum är ju att jag blev oerhört smickrad över att få medverka i en antologi,och de andra som är med verkar oerhört intelligenta och begåvade.
Ni minns kanske att jag för ngra månader skrev att jag varit på Medicinhistoriska museet och tittat på föremål,och då tog jag massor av kort,endast till mig själv tråkigt nog,men såg så många otroligt spännande saker.
Men valde trots det ett par skor som föremål,som tillhört en Elefantman,men ändå,jag kunde ju valt en ask med ögon.
I vilket fall,jag tror trots att jag ännu inte sett boken att den kommer vara fantastisk,och ni är ju välkomna!
Fåfängans fyverkeri
Har ju lidit de senaste dagarna,behöver inte gå in på detaljer kanske,men lidandet peakade imorse då jag fick en serie fotografier skickade till mig som var tagna till vad jag för ett tag sedan refererade till som höjdpunkten i mitt liv.
Både på allvar och med lite ironi,jag hoppas ni kan läsa det här ibland att allt jag säger är inte helt sant.
För övrigt jag ogillar verkligen ironi,men det kan vi tala om en annan gång.
I vilket fall höjdpunkten i mitt liv är ett reportage om mig själv och min bok i DN bok Lördag bilaga,för en så fåfäng som mig och någon med så stort intellektuellt komplex så kan man ju bli påkörd av en buss efter en sådan sak och dö,allt liksom lite värdigare.
Tills jag såg bilderna,och chockades,det var kanske inte de fulaste bilderna jag sett på mig själv men sannerligen de tråkigaste.
Skrev till min käraste Maria Kask och använde ord som värdelös,fulhetschockad och fruktansvärt....
Stora bokstäver på allt.
Noterade strax därefter att jag inte skickat detta till Maria utan till fotografen,känner inte direkt dåligt samvete just nu,även om det såklart är tråkigt när man skickar fel.
Jag skrev till honom att i ärlighetens namn detta var inte till honom men att jag kände att detta bildspel faktiskt inte imponerade på mig.
(och kanske ska jag säga också att jag tycker att han verkar vara en mycket kompetent fotograf,med ett eget bildspråk och talang,kanske var det bara så att våra världar inte kunde mötas)
Jag menar jag älskar ju att fotografera själv,och skulle kunna tagit bättre bilder med min vänsterhand,eller varför inte fot på mig själv och mitt hem,och dessutom mitt hem som jag tycker är en förlåtande plats med tusentals möjligheter att skapa de mest fantastiska bilder.
En kuliss jag skapat för detta ändamål.
mitt hem och jag har ju skildrats förut av ett varierande fotografgalleri,ibland har det blivit Stendahls syndrom andra gånger har det blivit Lex Hammarhajen.(låt ingen ta en närbild med vidvinkelperspektiv även om det är "fräckt att få med hela rummet också",särskilt inte någon i skinnjackaväst)
Sedan finns det ju grader i detta med att bli fotograferad av andra,för några veckor sedan talade jag ju på Stadsbiblioteket,kände efteråt att jag var mycket nöjd,kom hem och såg att någon tagit ett iphonefoto ur en osmickrande vinkel.
Och lagt upp på facebook,och jag kände jag måste genast ta bort denna bild,jag hatar den den förstör hela min goda känsla av mitt framträdande,men jag vill inte uppfattas som ytlig och som en sådan som inte kan acceptera "så som det ser ut"
Osmickrande vinklar anser jag vara underifrån,eller precis när man säger något,helt enkelt när man är oförberdd,ouppsträckt,dålig belysning,konstiga miner.
Det här exemplet är ju mer den vanliga människan tar kort på andra vanliga människor,och delar med sig till resten av världen,och detta tycker jag direkt man kan undvika.
Jag minns,likt ett glödgat svärd rakt in i hjärtat,att jag för några år sedan talade inför några tonåringar om att vara konstnär,jag sa tydligt innan att jag inte uppskattade några fotografier samtidigt som jag talade(vet ni inte vem jag är)naturligtvis ligger världens fulaste fotografi på mig om man googlar från denna dag,taget av nån medioker vardagsdokumenterare.
Här skulle man enklast kunna applicera ord ur bibeln varför inte,Matteus 7:12
Kanske säger någon nu att man ska väl våga visa sig själv och vara sig självoch våga vara ful och allt sådant där naturligt,och här känner jag nej man behöver inte det när man snart är 40 år och det finns photoshop.
Och om jag ska bjuda på mig själv(det vill säga berätta något ofördelaktigt/sorgligt)så hade jag väldigt svårt att titta på bilder på mig själv från att jag var barn tills sådär 25 kanske,jag tyckte jag var fruktansvärt ful.
Som barn och i tidig ungdom var jag rödhårig och fräkning och så också min bästa vän,en pojke och på vägen hem från skolan brukade andra äldre barn förfölja oss och kasta stenar på oss och ropa att vi var obeskrivligt fula,ja ni vet sådana söta grejer barn säger och gör.
Sådana saker kan ju påverka en ett längre tag i livet förhoppningsvis går det över man möter mer uppskattande människor,öppensinnade som kan tänka sig att umgås med en ful,eller man flyttar ifrån sin småstad,upptäcker att det är ok att se ut som man vill eller som man skapats.
Sammanfattningsvis så kanske man kan tro att jag är helt bekväm med att bli porträtterad,och ja om jag gör det själv,eller känner mig trygg med den som gör det,jag har inget problem med att försköna.
Jag kanske också ska passa på att säga att bilden under detta inlägg inte var en dag i en modell för en dag studio,vilket några verkar ha trott,utan min vän Ylva övar på porträttfotografi ,och vi enades om att en av de största perversionerna på jorden just nu måste ju vara de här väna spegelbilderna,och så testade vi detta uttryck.
Och sedan gjorde ju Ylva om min näsa utan att jag märkte detta förrän hon visade mig.
För att avsluta detta långa resonemang så vill jag bara säga att det var fel av mig att skicka iväg min onda respons så snabbt till fotogarfen,jag,elakt kanske,men inte osanningsenligt och jag vill bara bli porträtterad fint.
Och jag hatar när människor tar kort på en utan att uppmärksamma en på det,och människor som lägger upp bilder på andra som de själva inte hade velat se ut.
Eller är alla ni andra avslappnade och jag debil?
Föresten så måste ni ju läsa den här fina artikeln om mig i tidningen Arbetaren
http://arbetaren.se/artiklar/linda-spaman-och-den-perversa-ensamheten/
Och det är jag som tagit bilden på mig själv!!!!
