Hoppfulla hälsningar

Har ritat och levt Carravaggio-lifestylelivet,det senare helt omotiverat och onödigt livsnjuteri.
Mest av allt vill jag bara gå hemifrån,eftersom det är mycket rörigt här,och i mitt huvud med då jag sagt ja till en eller två saker för mycket.
Har alldeles för få anledningar att gå härifrån,idag möjligtvis endast för att köpa en burk guldglitter.
Men det kanske blir roligt sen.
I veckan läste jag också Lena Dunhams bok Not that kind of girl,den ligger slängd där på första bilden på golvet nånstans,jag älskade den förstås med stora bokstäver.
Där fann jag detta hoppfulla citat.
 
 
 
 

Hur ser detta ut?

Är oerhört besviken på mig själv,jag är en usel medarbetare i hemmakontoret,har ingen disciplin,kände en trötthet förut segla in och lade mig ned på min säng för en kort vila,men somnade och vaknade för en stund sedan.
Att jag ens berättar detta är ju overkligt.
Detta med att arbeta helt ensam i hemmet,där jag tillfälligt har min atelje,eller har jag berättat om hur det var när jag hade atelje någon annanstans,jag var aldrig där och när jag var där kunde jag inte arbeta,kände mig hämmad och uttråkad,obekväm till och med.
Denna atelje erbjöd inte möjlighet att lägga sig ned det var kanske därför.
Men eftersom jag just nu har för mycket arbete,och låt mig säga såhär att det finns tillfällen då jag har inget arbete så det är väl nu jag ska känna glädje och tacksamhet,så finns hur som helst ingen tid för att vila.
Fast jag älskar att vila.
En annan sak som är tråkigt med att arbeta hemifrån,är ju att man kan inte vända sig om mot någon och fråga men hur ser det här ut!?
Nu ska jag läsa en bok.