Marietta Fortune

Min plan är just nu att se ut såhär men jag saknar vita kläder,faktum är att jag knappt äger några kläder alls,försökte också locka upp luggen på en blond peruk i ugnen förut men jag behöver inte gå på detaljer kring det,Marietta kan ju ha rakt hår med.
Den här klänningen kunde jag ju haft om den inte hade en blodfläck på sig,(ska aldrig tvätta den).Den här bilden skickade jag till min vän Nicklas så han skulle känna hur sorgligt det är att vi inte kommer träffas,har inte fått någon respons,tråkigt när det blir så Nicklas!
jaja jag vill trots detta tråkiga uttrycka hur tacksam jag är över att ha fått uppleva ett fantastiskt år,precis som många år innan fast jag var mindre tacksam då.

äntligen goda nyheter.

Ja det har varit bedrövliga tider,blandannat har jag ägnat mig åt att skapa ett konstverk och kanske ska jag säga konstvärk då jag nu förstått att "att skapa"  är smärta.
Dock tror jag inte på att invänta inspiritation,föraktar människor som sitter och väntar på att träffas av en inspiritations blixt.
Föraktar även en massa andra människor med,fast det har inte med konstvärk att göra,ibland föraktar jag till och med mig själv oförståeligt naturligtvis.
Fast i går kände jag livsglädjen igen(med ett undantag av ett spontant biobesök,människor som äter chips och talar med varandra under biograf besök borde fråntas sin rösträtt).
Och så fick jag detta hoppfulla meddelande!
Nu börjar livet.

ångestettan

det är få saker som framkallar så mycket ångest hos mig som julen,eventuellt att skriva texter där jag presenterar mig själv kan tävla om ångestettan.
Förra året reste jag bort,det var den bästa julen någonsin,jag var ensam,köpte kinajulkappar till mig själv,åt den godaste middagen och somnade tidigt.
I år tänkte jag att jag skulle göra så många saker,ha en gran och sånt,sätta upp en julstjärna,bjuda hem människor men mest hoppas jag bara att denna dag passerar mycket snabbt,och smärtfritt.
Utsikterna mörka dock.

Gör något omänskligt.

Jag visade på stor personlig styrka när jag gick hem tidigt igår kväll och nu går upp tidigt för att lönearbeta,jag vet det är overkligt på så många sätt.
Min fantastiska vän Maria Kask sjöng alltså,förutom att hon är gudabenådad grafisk formgivare är hon också Luxuriuos coktailsinger,vilket har tagit mig till många spännande hotellfoajeer.
Mitt bestående intryck av gårddagen var,och det var som om jag skrivit manuset själv,flertalet fristående prsoner som sa "vad tycker du om det här med nobelpriset,när ska Astrid Lindgren få det egentligen?"
Helt relevanta frågeställningar naturligtvis och så detta med att rymden inte krymper den expanderar eller var det tvärtom.
Vi ska snart dö.

bjällerklang

Jag har ju så sjukt många händer och fötter hemma och kände att jag måste dela med mig av dessa till världen,skönhet alltså.
Jag har ägnat två hela dagar att kapa armar och ben och göra hål i dessa och gjort ett hänge,kom på att jag kände att jag avr en av dem där nordvietnameserna Kurtz talar om i Apocalypse Now,de som kan kapa barnens armar,the horror,the horror.
Och målmedvetet av mig.
Jag tvingade Frida att hjälpa mig,den gran jag egentligen hade tänkt smycka med händer och fötter var tagen så jag fann en annan passande för projektet.
vad händer och fötter.
Behöver jag säga att jag blev otroligt nöjd(men hade såklart varit ännu mer nöjd om jag varit en meter längre)
stämningsfullt.

glädjande nyheter

Äntligen kom Bild&Bubbla numret med mig själv i,fast Gunnar Krantz på omslaget,inte för att jag på något sätt hade förhoppningar om det.
I vilket fall oerhört fint tycker jag och nu kan jag väl dö då,äntligen.
Jag börjar känna mig nöjd på ett närmast självgott sätt,faktum är att senast i förra veckan så tänkte jag nu är allt slut,misären jag orkar inte ens gå in på den personliga misären och tristessen jag upplevde,men nu tycker jag det börjar bli bättre.
Men det har nog mest med självmedicinering att göra,kanske lite Bild&bubbla och lite andra saker.Som att jag har bestämt att jag ska åka till Nordkorea i April!