Jag vet inte om detta hedrar mig att berätta denna historia men jag kom att tänka på den igår när jag blev teckentolkad,och kände jag måste hitta den här hörapparaten som ni ser på bilden.

Jag deltog ju i ett panelsamtal om ja det som stod i det tidigare inlägget,tog ju inga kort,och jag var som sagt mycket exalterad över att det hela teckentolkades.

Mest för jag fann det hela surrealistiskt,absolut inte på något hånfullt sätt.

Jag är ju faktiskt oerhört tacksam över att mitt liv bjuder mig på så många intressanta möten med för mig främmande situationer och människor med helt andra tankar än mig själv.

Jag är alltså inte emot de andra med andra tankar,men jag umgås ju mest med människor med exakt samma tankar.

Och nu till detta då med de döva och blinda,jag brukar ju bara tänka på mig själv när jag skapar,skulle aldrig falla mig in att tänka på någon annan,eller att anpassa mitt arbete för att alla ska kunna ta del av det.

Är helt emot denna sorts tillgänglighet,jag tycker inte att kultur ska skapas på detta sätt.

Men sådant kan man ju kosta på sig att tycka tills man träffar någon på riktigt som inte har möjligheten att ta del av allt som jag tar för givet.

Så nu har jag bestämt att jag ska göra en ljudbok!

För alla blinda som vill läsa BRF:Ensamheten.

Generositeten alltså!

Men nu till min historia med hörapparaten,jag var ju med i en dokusåpa som aldrig riktigt visades men var ett väldigt underhållande äventyr för mig trots det.

Dock tycker jag att det inte är något att tala om egentligen,har tänkt att rita en serieroman om det någon gång,då det var minst lika surrealistiskt som att bli teckentolkad.

Jag kanske kan flika in här att jag är bara riktigt lycklig när jag är i märkliga sammanhang,jag älskar allt som är konstigt.(med detta sagt kan jag även säga att bli teckentolkad inte var jättekonstigt)

l vilket fall,den här dokusåpan erbjöd på något sätt möjligheten att vara någon annan,någon som väckte sympati.

Och jag tänkte då att inget väcker sympati som en före detta Jehovas vittne som dessutom är lite döv,som inte heller sminkade sig som hade med sig en blommig garderob,ja ni hör ju.

Så jag ringde till en audionom för att låna en hörapparat,jag sa att det var till ett konstprojekt,kan inte säga vart för det slog mig att jag borde återlämnat hörapparaten för länge sedan,fast nu är ju detta en lyckosak så jag kan inte lämna tillbaka.

Det hela var mycket misslyckat för den första jag mötte på detta äventyr var en man som hade två hörapparater,och var före detta jehovas vittne,klädd i khaki.

Drabbades genast av dåligt samvete,men försökte vara en värdig döv i någon vecka eller två,ångrade mig också angående smink och garderob.

Detta var ju den korta versionen,jag försökte ju berätta denna historia igår fick ingen respons,och nu bjuder jag er på den.

l korta drag då.

Men jag är uppenbarligen både en lögnare och bedragare.