sodomochgodmorgon - Fåfängans fyverkeri

Har ju lidit de senaste dagarna,behöver inte gå in på detaljer kanske,men lidandet peakade imorse då jag fick en serie fotografier skickade till mig som var tagna till vad jag för ett tag sedan refererade till som höjdpunkten i mitt liv.

Både på allvar och med lite ironi,jag hoppas ni kan läsa det här ibland att allt jag säger är inte helt sant.

För övrigt jag ogillar verkligen ironi,men det kan vi tala om en annan gång.

I vilket fall höjdpunkten i mitt liv är ett reportage om mig själv och min bok i DN bok Lördag bilaga,för en så fåfäng som mig och någon med så stort intellektuellt komplex så kan man ju bli påkörd av en buss efter en sådan sak och dö,allt liksom lite värdigare.

Tills jag såg bilderna,och chockades,det var kanske inte de fulaste bilderna jag sett på mig själv men sannerligen de tråkigaste.

Skrev till min käraste Maria Kask och använde ord som värdelös,fulhetschockad och fruktansvärt....

Stora bokstäver på allt.

Noterade strax därefter att jag inte skickat detta till Maria utan till fotografen,känner inte direkt dåligt samvete just nu,även om det såklart är tråkigt när man skickar fel.

Jag skrev till honom att i ärlighetens namn detta var inte till honom men att jag kände att detta bildspel faktiskt inte imponerade på mig.

(och kanske ska jag säga också att jag tycker att han verkar vara en mycket kompetent fotograf,med ett eget bildspråk och talang,kanske var det bara så att våra världar inte kunde mötas)

Jag menar jag älskar ju att fotografera själv,och skulle kunna tagit bättre bilder med min vänsterhand,eller varför inte fot på mig själv och mitt hem,och dessutom mitt hem som jag tycker är en förlåtande plats med tusentals möjligheter att skapa de mest fantastiska bilder.

En kuliss jag skapat för detta ändamål.

mitt hem och jag har ju skildrats förut av ett varierande fotografgalleri,ibland har det blivit Stendahls syndrom andra gånger har det blivit Lex Hammarhajen.(låt ingen ta en närbild med vidvinkelperspektiv även om det är "fräckt att få med hela rummet också",särskilt inte någon i skinnjackaväst)

Sedan finns det ju grader i detta med att bli fotograferad av andra,för några veckor sedan talade jag ju på Stadsbiblioteket,kände efteråt att jag var mycket nöjd,kom hem och såg att någon tagit ett iphonefoto ur en osmickrande vinkel.

Och lagt upp på facebook,och jag kände jag måste genast ta bort denna bild,jag hatar den den förstör hela min goda känsla av mitt framträdande,men jag vill inte uppfattas som ytlig och som en sådan som inte kan acceptera "så som det ser ut"

Osmickrande vinklar anser jag vara underifrån,eller precis när man säger något,helt enkelt när man är oförberdd,ouppsträckt,dålig belysning,konstiga miner.

Det här exemplet är ju mer den vanliga människan tar kort på andra vanliga människor,och delar med sig till resten av världen,och detta tycker jag direkt man kan undvika.

Jag minns,likt ett glödgat svärd rakt in i hjärtat,att jag för några år sedan talade inför några tonåringar om att vara konstnär,jag sa tydligt innan att jag inte uppskattade några fotografier samtidigt som jag talade(vet ni inte vem jag är)naturligtvis ligger världens fulaste fotografi på mig om man googlar från denna dag,taget av nån medioker vardagsdokumenterare.

Här skulle man enklast kunna applicera ord ur bibeln varför inte,Matteus 7:12

Kanske säger någon nu att man ska väl våga visa sig själv och vara sig självoch våga vara ful och allt sådant där naturligt,och här känner jag nej man behöver inte det när man snart är 40 år och det finns photoshop.

Och om jag ska bjuda på mig själv(det vill säga berätta något ofördelaktigt/sorgligt)så hade jag väldigt svårt att titta på bilder på mig själv från att jag var barn tills sådär 25 kanske,jag tyckte jag var fruktansvärt ful.

Som barn och i tidig ungdom var jag rödhårig och fräkning och så också min bästa vän,en pojke och på vägen hem från skolan brukade andra äldre barn förfölja oss och kasta stenar på oss och ropa att vi var obeskrivligt fula,ja ni vet sådana söta grejer barn säger och gör.

Sådana saker kan ju påverka en ett längre tag i livet förhoppningsvis går det över man möter mer uppskattande människor,öppensinnade som kan tänka sig att umgås med en ful,eller man flyttar ifrån sin småstad,upptäcker att det är ok att se ut som man vill eller som man skapats.

Sammanfattningsvis så kanske man kan tro att jag är helt bekväm med att bli porträtterad,och ja om jag gör det själv,eller känner mig trygg med den som gör det,jag har inget problem med att försköna.

Jag kanske också ska passa på att säga att bilden under detta inlägg inte var en dag i en modell för en dag studio,vilket några verkar ha trott,utan min vän Ylva övar på porträttfotografi ,och vi enades om att en av de största perversionerna på jorden just nu måste ju vara de här väna spegelbilderna,och så testade vi detta uttryck.

Och sedan gjorde ju Ylva om min näsa utan att jag märkte detta förrän hon visade mig.

För att avsluta detta långa resonemang så vill jag bara säga att det var fel av mig att skicka iväg min onda respons så snabbt till fotogarfen,jag,elakt kanske,men inte osanningsenligt och jag vill bara bli porträtterad fint.

Och jag hatar när människor tar kort på en utan att uppmärksamma en på det,och människor som lägger upp bilder på andra som de själva inte hade velat se ut.

Eller är alla ni andra avslappnade och jag debil?

Föresten så måste ni ju läsa den här fina artikeln om mig i tidningen Arbetaren

http://arbetaren.se/artiklar/linda-spaman-och-den-perversa-ensamheten/

Och det är jag som tagit bilden på mig själv!!!!