Vaknade insåg nu var det är för fel,alla saker jag hade tänkt att måla målar jag ju inte.

Det kan vara alla spontana besök i min atelje som hämmar mig,för det känns som jag måste vara tillmötesgående och presentera mig själv.

Varje dag kommer det några stycken och de liksom står och tittar och tar i mina papper,just nu BRF Ensamheten,som jag genast rycker ur händerna på dem.

Jag vill ju inte att de ska bli generade,fast inget verkar bekomma dessa besökare.

Dock befästs mina tankar kring romantiseringen kring konstnärskapet,även här verkar människor få något glittrande i ögonen när de tänker på ens liv som kämpande konstnär.

Det är lite rörande naturligtvis,egentligen så har ju Svenskt Näringsliv rätt,fast livet skulle ju bli väldigt tråkigt om alla utbildade sig till civilingenjörer.

Vad mer,monsunen tär på fåfängan.

Tänker är det någon ide?

Kanske borde klippa lugg?

Då visste jag.