Nu kan vi låtsas som ingenting igen.
Det finns ju få saker som är så avkopplande som att använda limpistolen,förutom när man bränner sig då på fingrarna.
Hur som helst det här har hänt,jag har blivit opererad,jag vet inte om jag är botad,förmodligen inte,men det känns ok.
I alla fall så länge ingen frågar hur det är,jag har kommit på att det finns inget jag tycker är värre än att behöva säga till människor med en uppmuntrande röst att det blir nog bra,det kommer bli bra för det måste bli bra.
Om det blir bra vet jag inte ens om jag tror på själv.
Jag insåg också att jag är i princip säker på vad jag tror och tycker om det mesta,kan självklart ändra mig men min i min grundinställning så tror jag att jag kan lösa alla problem som kommer i min väg till exempel.
Men det här med att bli sjuk,och vara tvungen att kapitulera inför vad en läkare säger,det måste man ju inte men det är ju smart om man gör det så fort som möjligt så man kan få vård.
Älskar de två kvinnliga läkare som har opererat mig och gett mig av sin tid även när de inte behövde det,överhuvudtaget har jag känt en stor glädje att få vara en kvinna bland kvinnor när jag behövt det som mest.
Fast det betyder ju inte att det är bra nu.
Nu ska jag nog heller inte skriva något mer om detta igen.