Den sista selfien har inga fickor!

 
Igår bjöd jag in konstnären Pernilla Eskilsson till DE dödas blommor för att framföra sitt verk "Min läkare sa att jag skulle vila"
Pernilla gör tankeväckande performances och installationer kring vila,död och tystnad,och gärna i den offentliga miljön.
Jag bjöd in henne efter att det kommit klagomål att meditationsgruppen -Tänk på Döden var alldeles för lättsam i sitt förhållande till döden.
Så jag tänkte att nu ska  vi ha en allvarlig koncentration.
Verket framfördes tre gånger under dagen och jag ska erkänna att det kändes så allvarligt att jag knappt vågade ta ett endaste fotografi.
Jag bjöd också in konstnären SORG vars sorgtext jag alltid blir lika glad över att se i det offentliga rummet.
Och kanske för jag ser ett sammanhang mellan de här två konstnärerna,som arbetar oinbjudna och tankeväckande i ett rum där människor mest möter reklam ,konsumtion och få utmanande bilder eller tankar.
Hur som helst så målade han kistan under hemlighetsfulla former i Fredags och som ni kan se så blev detta en skönhetschock!
När Pernilla framför sitt verk tidigare har hon ju legat i en vit kista i ett avskalat rum,samt att bara en person i taget fick ta del av upplevelsen.
Men denna gång öppnades dörren vid 14.00,15.00 och 16.00 och det var många besökare vid varje tillfälle.
Såhär skrev hon i sitt programblad!

Min läkare sa att jag skulle vila

 Vila-Hur skulle det gå om vi verkligen vilade?

Har vi ett värde som ”human beings” och inte bara som ”human doings”?

 

Död-Om längtan efter att släppa taget om de tafatta fröken och bara få ge upp.

Litegrann bara, och utan att dö på riktigt.

Tystnad-För att kunna uppfatta detaljerna och svaren som finns bortom det uppenbara.

Om min Dödslängtan.

Jag har en stark dödslängtan.

Jag har nog alltid haft det för jag finner livet övermäktigt,så stort och attackerande svårt.

Och mig själv så ovärdig,oförberedd och stum.

Men jag har sprungit ifrån den känslan under en lång tid och lyckats förtränga den.

Därför var det skrämmande när den dök upp plötsligt i Februari.

En strid utkämpades för jag trodde den var mäktigare än jag och farlig.

Men så var det inte.

Och nu ger jag upp.Nu bjuder jag in den istället och jag bjuder in även Dig.Kom och häng en stund med mig och min dödslängtan,det kan bli trevligt som tusan.

Om det opersonliga mötet:Detta vill jag göra för att jag förstår att performancet kan bjuda in tankar som handlar om MIN personliga död.Om det vill jag mest säga ”Tänk inte på min död”.Tänk på din egen.Fast du får tänka på vad du vill,bara du gör som jag har bestämt!

Om tystnaden:Jag vill vara med just dig i känslan  av det här oändligt svåra ogripbara som kallas livet.Men jag vill också att det ska kännas fritt för oss både att associera som vi vill och efteråt vill jag att Du ska få välja om du vill berätta om din upplevelse eller inte.

 
Det här fick mig att tänka på uttrycket den sista särken har inga fickor,jag antar att detta är den ultimata selfien!
Sedan började verket.
Idag är det teatergruppen Dantes första möte i De Dödas blommor och jag återkommer till detta förstås,men först ska jag hämta några växter!
Jag hoppas att du som läser detta får en fin dag!
 
 
 
 
 
 
 

 

 

Kommentera här: