straffet
Vaknade upp balsamerad närmast,omgiven av tusen saker,orkar inte leva bland en massa saker mer,var en känsla.
Livet prövar mig just nu,jag upplever dels ren sälvmordslängtan pga extrem pms,kanske borde jag inte skriva om detta,det känns ju privat på något sätt.
Men en vecka i månaden ungefär är det outhärdligt att leva,jag använder då en medicin jag tidigare upplevt vara verkningsfullt men nu har upphört ha någon som helst effekt.
Tar dem ändå,men just nu vill jag begå våld på mig själv.
Efersom jag slutade med självskadebeteende för sådär 10 år sedan,alla fall det yttre självskadebeteendet är det begränsat med områden jag kan lägga min förgörande kraft.
Men jag gör naturligtvis mitt bästa för att finna dem.
Den här veckolånga perioden,ibland om jag har otur är den två veckor verkar på något sätt alltid sammanfalla med en tid då det krävs hög social kompetens av mig eller kreativ prestation.
Jag antar att detta inte är en fråga om :ska det verkligen vara så här,utan det är mer ett faktum:såhär är det.
Det end jag vill göra just nu är att dra ned persiennerna släcka lampan och sova mig rakt igenom detta,helst med alla sömntabletter i världen men istället så måste jag bygga 22 mindre hus och ta på mig mitt ansikte och gå till bokmässan(fatta straffet).