Ett leende är gratis
Jag minns inte när jag senast använde mitt köksbord som ett köksbord,numera äter jag vid mitt skrivbord,men det låter ju deprimerande,förmodligen när jag tittar på någon slags rörlig bild.
Vilket påminner mig om den här asiatiska visdomen att man bara ska göra en sak åt gången för perfekt mindfullness.
Väldigt sällan har jag gäster,tycker inte om besök misstänker jag för så fort någon antyder att de skulle kunna komma förbi får jag en livskris.
Föreställ er detta ovanpå min kliniska depression.
Halva bordet har nu börjat upptas av delar av mitt kvinnobibliotek,har jag berättat om detta förut?!
Jag kanske måste göra det någon dag,men mitt bibliotek med "kvinnolitteratur" håller på att tränga ut mig ur mitt kök,särskilt då jag har ett överfyllt köksskåp med Kvinnors vrede.
För att inte tala om mina 400 tarotkortlekar,men de bor förvisso i min hall där de delar plats med en magisk garderob.
Och det är ju inte vrede utan magi.
Apråpå detta med min depression,som har varit livslång så åkte jag buss igår och från mitt fönster läste jag på en sådan där reklamtavla i en busskur om tecken på stroke,ett var att personen kan inte le.
Leendet det återkommande tecknet på normalitet.
Ibland tror ju jag att jag ler mot människor jag möter,eller sådär igenkännande,sen förstår jag att så inte alls varit fallit.