Hey Paula
Ja jag är i mitt hem och livsnjuter,har ju i två dagar försökt mota bort min ångest med att dricka ett glas vin eller två,eller tre vilket föranlett en annan sorts ångest nu som jag botar med en överdrivet hälsosam livsstil.Jag gick till apotektet och köpte alla bokstavsvitaminer,jag talade med min pappa om att jag tror jag är allvarligt sjuk,jag menade mest inombords.
Han sa bland annat att om jag skulle vara allvarligt sjuk så skulle jag vara smalare,och det har han ju säkert rätt i.
Det påminde mig om när en man jag träffade ett tag frågade om jag var "concerned"(detta var i ett annat land)jag trodde han menade något stort,politiskt kanske,jag sa about what?!Han sa about your weight!
Jag sa no im a hedonist i dont have time to worry about that.
Men alltså herregud vad mycket tid jag har att oroa mig över en mängd olika saker.
Våra vägar skiljdes kort åt därefter,inte pga av min hedonistic lifestyle.
Detta påminner mig också om en intressant man jag mötte en gång när jag åt lunch på en vietnamesisk restaurang i Peking själv och en mycket rödflammande man sa "excuse me"!
Inte concerned överhuvudtaget med glasögonbågar i discoguldskimmer,och under de en illasittande kajal runt sina ljusa ögon,flyende hårfäste,men med ett utseende som förmodligen någon gång varit gångbar valuta.(1972)
Han ville bara konversera lite och fråga var jag kom ifrån,berätta allt om sig själv,sitt livs historia,ni vet väl att jag älskar ett livs historia....
Kontentan var att han arbetade med keltisk musikundethållning,var en sexmissbrukare och försökte sluta med antidepressiva,och därmed gå ned i vikt.
Den keltiska musikscenen var inte vad den brukade vara och det var svåra tider plus att det var jobbigt att åldras och att åldras när man försöker träffa människor att missbruka var jättejobbigt.
(Han hade även jeans med mycket nitar)
Det starkaste ögonblicket var och jag skrev genast ned detta när vi skiljts åt!
-im a worrior...
-a warrior?
-No im a worrior I worry a lot...
Sedan ursäktade han sig för att gå på toaletten,då betalade jag och sprang därifrån,såhär låter det kanske inte snällt alls av mig men han var ganska osympatisk och jag utelämnade flera graverande detaljer.
Men angående att vara en warrior,så är ju en av de starkaste scenerna någonsin i en realitysåpa när Paula Abdul sparkats från Bratzfilmen som koreograf/kostymör/hair and makeup/regissör/whatever och får tröst av sin frisör.Förutom att titta på den enda säsongen om Paula Abduls liv(vi har så mycket gemensamt) så är jag mycket sentimental och då måste jag titta på mycket vardagsrealism och gråta,som Uppdrag granskning.
Lyckosamt är imorgon en ny dag.